Jaha - dags igen
Min man genomgick en njurtransplantation för dryga året sedan. Åååh, vad skönt det var när det var över! Men tji fick vi....Det fungerade jättebra till en början men sedan blev njurvärdena sämre igen och han har legat inne i Uppsala ett par gånger under det senaste året. Värdena går upp och dom går ner. Just nu ligger han inne igen. Han mår inte dåligt men får kortisondropp och annan medicinering för tillfället. Sista han låg inne låg han inne en månad, vi får väl se hur länge det blir denna gång.
Tack älskade Johan för att du orkar med mig! Love you!
Dom gångna åren har inte varit lätt, det kan jag säga. Den som tagit det lättast är min man, som har turen att inte vara en vilsen själ från början.
Kan inte säga HUR många nätterna jag vaknat av och till för att kolla så han andas. En ständig oro........Jag vet flertalet nätter där jag vaknat och faktiskt trott att han är död. Har knappt velat titta. Som tur är har detta lagt sig och jag vaknar sällan för att kolla så han lever numera.
Det finns en ilska också...VA FAN! Jävla pisshelvete! Ljud av kartonger som rivs sönder gör mig fortfarande obehagligt till mods och gör mig stressad. Ni anar inte hur många kartonger med dialysvätskor vi haft i vårt hem. Varje kväll skulle maskinen göras iordning. Varje kväll drogs kartonger sönder. Varje kväll pep maskinen, suckade och stönade. Jag hatade det! Jag var jätteirriterad på det hela. Nästan arg på Johan som var tvungen att göra det VARJE kväll.
Idag förstår jag......Det jag kände var rädsla. Rädsla för att någon skulle hända. Rädsla för att Johan skulle dö. Rädsla för att själv bryta ihop totalt (något som senare skedde i alla fall....). Jag blev irriterad för att kvällsrutinerna med maskinen gjorde att jag ville gråta, vilket jag inte ville. Gråta är något jag alltid haft svårt för och har det fortfarande....även om jag blivit bättre på det. Det är jobbigt att känna.......Jag har svårt att tala om hur jag känner.
Varje gång hans sår vid dialysslangen skulle läggas om blev jag arg inombords. Jag gjorde det såklart - men jag ville egentligen inte. Idag förstår jag.......Det blev så uppenbart varje gång att dialysen höll honom vid liv och att han var allvarligt sjuk. Jag ville inte känna. Ville inte gråta. Mitt försvar är alltid att bli irriterad och arg, istället för att gråta.
Mycket riktigt bröt jag sedan ihop - TOTALT. Utbränd. Totalt slut. Kunde inte vara själv hemma. Hela världen kändes otäck. Kunde ingen hjälpa mig? Snälla hjälp mig?!! Jag mådde jättedåligt och allt var svart. Jag grät och hade enorm ångest. Men ändå försökte jag hålla tillbaka mina känslor. Så dumt! Så dumt! Men det är så jobbigt att känna.....känna sig sårbar och i behov av hjälp. Jag klarade inte av att göra nånting. Kunde inte sova, jag darrade hela jag så jag knappt kunde prata.
Tack och lov fick jag kontakt med en underbar kurtor som pekade på mina rädslor inför att våga känna. "Gråt, Ulrika, GRÅT!" Kändes som en tillflyktsplats att gå till henne. Där kunde jag bara vara "jag". Inga murar, inga sköldar - bara JAG.... Jag lärde mig massor av henne.......TACK!
Att erkänna sina känslor för sig själv är ingen självklarhet för alla människor. Men lyssna, var uppmärksamma på era känslor. En liten stund per dag avsatt för reflektioner är något vi alla människor behöver. Man KAN inte bara köra på utan att stanna till och fundera. En dag.....någon dag......förr eller senare.....tar det stopp.....
Tack älskade Johan för att du orkar med mig! Love you!
Kommentarer
Trackback
