I hela mitt liv har jag levt efter detta "ensam är stark"....Kanske inte medvetet men någonstans inne i mitt komplexa jag har den meningen alltid funnits med....

Så himla fel man kan ha!!! Aldrig har jag öppnat mitt hjärta och själ till fullo - för någon!!! Herregud, vilket fattigt liv! Så mycket känslor, så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket glädje......som jag inte delat med någon annan. Hållt allt inom mig själv...

Varför?

Ja ni, jag har inget svar på detta. Osäkerhet, rädsla att inte duga? Ja, antagligen! Tänk om nån skulle tycka att jag var konstigt som grät en skvätt? Tänk om.....Tänk om....Tänk om.........Tänk ALDRIG "tänk om"!!!! Det finns inget tänk om. Var den du är - i stunden! Är du ledsen - var ledsen. Är du arg - var arg. Är du glad - så visa då för sjutton att du är glad!

Låter som den enklaste saken i världen för en del - men för en andel av den svenska befolkning så fungerar inte detta instinktivt......

Mitt "lilla jag" och jag är på väg att förenas....Förenas i ett villervall av smärta, glädje, sorg....Alldeles för mycket känslor på en och samma gång.....Känner mig vilsen men även säker på att jag är på rätt väg.

På stapplande ben och med osäkra steg har jag förändrat stora delar av mig själv. Detta är något som är väldigt läskigt...Jag är ny på detta! Hur gör man? Hur gör man när man är ledsen - gråter man? Hur gör man när man bjuder in sina vänner på djupet - pratar man bara?

Jag har lärt mig OTROLIGT mycket, men mår även väldigt dåligt mellan varven.... Jag gråter, jag svär, jag ler, jag berättar....Ångest är en del av min vardag.... Så mycket känslor........Så många dörrar som öppnats. Varje dag är svajig.....men jag lär mig.....

Jag lär mig! Jag är på väg att lära mig att leva!