Ja det är mycket viktigt!! Som jag skrivit förut hade jag ett trassligt ex-ex förhållande där jag förlorade en stor del av mig själv. Kände mig mindre värd, hade ångest, mådde dåligt, depression - utan att förstå varför...

Eller jag förstod......men vågade inte ta steget. Nu tänker jag berätta något som inte många vet.....Jag har SKÄMTS för den tiden...ja, SKÄMTS. Hur kunde jag låta mig själv bara försvinna?

Men efter att ha läst ett inlägg i min svägerskas blogg http://lovingandliving-lady-g.blogspot.com/ kom jag fram till att det får vara slut på att skämmas över saker som hänt!

Man kan faktiskt säga att jag till blev sexuellt utnyttjad - varför måste jag skämmas för det? Det var ju inte jag själv som satte på mig själv - eller? Det är slut på skammen nu.

Fattade du inte att jag inte ville? Om någon ligger som en kall fisk eller stretar emot - är du så jävla trög att du inte fattar? Det var ett evigt tjatande om sex, sex, sex....och ja, jag ställde upp för att få slut på tjatet. Jag låg där många gånger och försökte tänkte på annat......bara låg där....och försökte att inte kräkas. Eller så fejkade jag järnet, fejkade att jag tyckte att det var skönt. Jag gick med på saker som jag egentligen inte ville....Det är väl där skammen ligger. Skammen över att jag struntade i mig själv!



Men jag var 20 år.......Jag fattade inte bättre.....

Tack vare Jennie som satte mig ner och frågade vad i h-vete jag höll på med......hade jag inte tagit modet till mig att flytta. Tack Jennie!

Så nu vet ni - och jag har ett kilo lättare på axlarna att bära!

Att förändra sitt liv genom att frångå invant mönster är läskigt. Hela kroppen signalerar fara inför det okända. Även om man tycker att det ska bli spännande - är det ändå ett oskrivet blad man vänder på...

Att låta tankarna finnas där, bara finnas, inte värdera dom....är svårt! Att försöka tvinga bort sina negativa tankar är ingen idé - slagsmål utbryter direkt! Att istället bara låta tankarna vara där - som ett bakgrundsus och samtidigt plantera frön till andra mer "riktiga" tankar är ett mer vinnande koncept.

Jag själv har som sagt lätt att tänka "tänk om....." och blir irriterad och frustrerad över att jag gör det. Blir jag hjälpt av att bli irriterad och frustrerad på mig själv? Antagligen INTE! Att istället bara låta tankarna vara där, inte hindra dom, utan bara erkänna dom.......Ja det är svårt att lära om - men det går!!!!!

Ju mer man håller på och ju mer man bara låter bakgrundssuset vara där (istället för att motarbeta) och istället plantera mer positiva tankar - ju lättare bli världen!

Prova får ni se! :D

I hela mitt liv har jag levt efter detta "ensam är stark"....Kanske inte medvetet men någonstans inne i mitt komplexa jag har den meningen alltid funnits med....

Så himla fel man kan ha!!! Aldrig har jag öppnat mitt hjärta och själ till fullo - för någon!!! Herregud, vilket fattigt liv! Så mycket känslor, så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket glädje......som jag inte delat med någon annan. Hållt allt inom mig själv...

Varför?

Ja ni, jag har inget svar på detta. Osäkerhet, rädsla att inte duga? Ja, antagligen! Tänk om nån skulle tycka att jag var konstigt som grät en skvätt? Tänk om.....Tänk om....Tänk om.........Tänk ALDRIG "tänk om"!!!! Det finns inget tänk om. Var den du är - i stunden! Är du ledsen - var ledsen. Är du arg - var arg. Är du glad - så visa då för sjutton att du är glad!

Låter som den enklaste saken i världen för en del - men för en andel av den svenska befolkning så fungerar inte detta instinktivt......

Mitt "lilla jag" och jag är på väg att förenas....Förenas i ett villervall av smärta, glädje, sorg....Alldeles för mycket känslor på en och samma gång.....Känner mig vilsen men även säker på att jag är på rätt väg.

På stapplande ben och med osäkra steg har jag förändrat stora delar av mig själv. Detta är något som är väldigt läskigt...Jag är ny på detta! Hur gör man? Hur gör man när man är ledsen - gråter man? Hur gör man när man bjuder in sina vänner på djupet - pratar man bara?

Jag har lärt mig OTROLIGT mycket, men mår även väldigt dåligt mellan varven.... Jag gråter, jag svär, jag ler, jag berättar....Ångest är en del av min vardag.... Så mycket känslor........Så många dörrar som öppnats. Varje dag är svajig.....men jag lär mig.....

Jag lär mig! Jag är på väg att lära mig att leva!