....det är så tröttsamt. Igår började anfallet på jobbet och det var ingen trevlig upplevelse. Värre än vanligt faktiskt. :( Jag kände att det var på G redan vid fikat kl 14 med lite lätt synbortfall och luddig hörsel, men jag tänkte att äsch....Hmmm.....en timme senare hade jag ingen aning om vad jag gjorde framför datorn. Åt det apatiska hållet. Höll på att skriva ett mail men kom inte ihåg ett så enkelt ord som "stol". Det var som bortblåst. Fanns inte! Sen var det kört. Enorm ensidig huvudvärk, lite halvsluddrig, förstod inte riktigt vad folk sa till mig faktiskt och inte vet jag om dom fick några vettiga svar av mig.

"Ska du köra hem? frågade snälla Birgitta".....hmm...så här i efterhand....Nej knappast!

Jag vinglade mig över gårdsplanen med lasarettet (jag jobbar på akuten) och såg nog mest ut som att jag druckit lite mycket.....

I bilen föll jag i gråt för huvudvärken var hemsk och jag visste att jag inte skulle vara hemma på en timme. Nej, först stanna och plocka upp valpen hos valpvakten och sen hemåt. Det har aldrig varit så långt hem. Valpvakten Emma pratade med mig, det minns jag....Men jag förstod inte alls vad hon sa faktiskt.

I bilen hemåt domnade fingrarna och tårna på höger sida bort (huvudvärken på vänster sida) och även tungan domnade bort.

Jag har bara haft ett sånt riktigt kraftigt ett fåtal gånger i mitt liv, tycker det räcker med det gamla vanliga liksom.

Efter några timmar i stillhet och mörkt rum var anfallet över, även om jag ännu denna dag har huvudvärk.....