Fult att känna?
Jag har så länge jag kan minnas skämts över mig själv. Inte över kanske något specifikt....men skämts generellt. Tyckte att jag varit korkad och tjock bl a. Jag har skämts över att bli ledsen. Skämts över att bli arg. Idag slår det mig - vilket fattigt liv!
Fattar ni vilken självkontroll det krävs att hålla ihop sig själv genom sorg, glädje och ilska.....för att inte visa vad man känner? Det krävs en ENORM självkontroll kan jag tala om. Först nu - i en ålder av 33 år, har insikten slagit mig ordentligt.
Jag vet inte varför jag känt så här, men jag har alltid haft orimliga krav på mig själv. "Ullis är STARK! Ullis är alltid glad!" Men vilken människa är det hela tiden? Dessa ord har följt mig lääääänge och kanske har jag på nåt sätt sett det som en uppgift att fullfölja?
Vilken människa är GLAD och STARK hela livet igenom?
Det slår mig nu att det kanske inte är så konstigt att jag blivit utbränd flertalet gånger i mitt ännu inte gamla liv. Det tar en enorm kraft och energi att låta bli att känna något.
Istället för att skrika, sparka och kasta saker när jag i ett forna samboförhållande som inte var bra förblev jag neutral. Vågade inte känna. Vågar fortfarande inte känna riktigt. Jag skäms över mig själv, skäms för att jag inte åtminstone rev honom i ansiktet.....eller NÅNTING......sparka honom mellan benen och tala om för honom vilket jävla svin han var. Men nej då, Ullis är stark...... Hade jag inte haft vänner som sett hur jag mådde så hade jag säkerligen fortfarande inte vågat känna och fortfarande varit kvar.... Jag vet, jag visste inte bättre då....Jag kan inte göra det förflutna ogjort. I flera år drömde jag att han jagade mig.......Det är 10 år sedan. Det finns inga sår kvar, men ärr som ibland gör ont. Tankarna kommer ibland - hur kunde jag tillåta det? Hur kunde jag? Det är inte hans fel......Jag talade aldrig om att saker han gjorde tryckte ner mig i skorna, gjorde mig ledsen och illamående. Jag var väldigt bra på att hålla masken och låtsas som att allt var okej. Men å andra sidan borde han ha fattat det själv.....Hur kunde jag bara tillåta mig att vara neutral och bli totalt överkörd? Låta någon TOTALT köra över mitt väsen...... Jag förstår ännu inte detta...Hur kunde jag låta bli att protestera? Hur kunde jag köra över mig själv?
Var det HAN som gjorde illa mig - eller var det jag själv som gjorde mig illa?
Kommentarer
Postat av: carro
Kan bara krama. Det låter ju fruktansvärt. Tror inte att jag förstod då att det var så illa. Och du ullis...tänk på hur vi kusiner alltid sett upp till dig! Vi älskar dig precis som du är och har aldrig brytt oss om du är stor, mellan eller liten. Alla är vi olika. Tycker att du ska försöka att älska dig själv som du är, för det gör vi. Jag minns den sommaren då du badade med oss i havet och stod på händerna och lekte i vattnet, vilket du inte hade gjort på flera år. Det gjorde mig så glad att se dig så glad och att du då bara vågade vara den du är och dela det med oss.
Trackback
